just let go

Ingen vet om mig här. Frihetskänslan slår nästan tomheten. Vet någon om mig alls? Vet jag om mig själv? Ibland funderar jag på om jag lever på riktigt. Känns som om jag har levt ett helt liv redan, och nu har börjat på ett nytt jag kanske egentligen inte vill ha. Jag skrattar åt det jag tycker är roligt, jag gnäller på det jag tycker suger. Tycke och tanke är inget jag saknar, jag kan även älska sådär hänsynslöst att det tar bort all sans och vett ur tillåmed dom mest vardagliga saker. Samtidigt som jag vet hur det är att vara så arg att man inte kan andas eller tänka. Jag har gråtit så mycket att jag helt seriöst trott att hela min kropp skulle vändas ut och in, även om jag vet att det är fysiskt omöjligt. Men det är nu, med allt detta i bagaget jag funderar på om jag slutade leva någonstans där på vägen. Att jag bara började vara. Glida igenom livet utan något riktigt mål, utan någon takt till musiken. Jag spelar bara planlöst med och ser vad som händer. Tragik? Hej, jag är här.