Det här med att ligga med ex. Sex med ex. Bra eller dåligt? Folk gillar det fysiskt, bara för att man en gång i tiden har varit så pass stämda efter varandra att det fortfarande sitter inpräntat i varandras nerver. Men psykiskt då? Hur mind-fucked blir man inte när man helt plötsligt sitter så nära som man bara kan komma någon, om bara för en stund, som man egentligen inte är nära alls längre? Någon som man för länge sen fick kämpa för att inte längta efter, sakna beröringen och smekningen i nacken. Där man brutalt fick sätta sig på händerna för att inte dra den genom hans hår eller kyssa honom på axeln, bara av ren vana. Vad händer då när man helt plöstligt kan göra allt det man kämpat för att avvänja sig?
Jag kunde stolt säga att jag aldrig provat på det förut, stolt tänka att jag aldrig hade utsatt mitt psyke för någon sådan abuse. Kunde. Kan inte. När valet väl skulle göras kunde jag inte tygla min egen nyfikenhet. Så jag kan inte göra annat än att skylla mig själv. Man ska aldrig ångra något. Man ska testa allt en gång sägs det, och det försöker jag alltid göra. Och jag ångrar mig sällan, jag vet lite mer om mig själv efter varje val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar