Blev helt plötsligt på fruktansvärt dåligt humör.

Att jag aldrig lär mig. Jag bestämde mig för att börja om på ny kula när så mycket av mitt liv ändrades i vilket fall som helst. Och så får idiot som jag är för mig att backa tillbaka två steg? Men, hallå. Nu har jag tagit mig i kragen. Någorlunda, jag är väldigt irriterad i vilket fall som helst. Irriterad på honom. Vill sudda ut tiden då vi kände varandra och helt enkelt inte veta om vem han är när han går förbi mig på stan. Bara ett annat okänt ansikte. Då och då rör han mig inte i ryggen, men så kommer det när jag minst anar det som en fet tegelsten i ansiktet. Och jag har slagits, jag har kämpat och gett upp otaliga gånger. Men nu tänker jag inte göra något av det. Jag tänker bara tappa det. Inte ge upp, för det här är nästan mer motigt än att ta i så man gråter blod. Han har inte fått mig att må annat än dåligt alltför länge, och jag kan för hela mitt förstånd inte förstå varför jag bara fortsatt. Men nu slutar jag snubbla ner för den här värdelösa stigen åt helvete. Det är inte värt det. HAN är inte värt det.