Vanvettigt. Jag smet ut för att luncha på en solig uteservering på mitt fina söder, högt och hetskt disskutera småsaker på en proppfull tunnelbana (folk tystnar och tittar väldigt mycket). Det var en fin dagen efter men nu i efterhand mörknade allt igen. Mest mest av allt vill jag bara krypa ihop i något hörn och glömma att jag lever. Att gråta ur mig allt det här dåliga och få komma tillbaka till mitt vanliga sans igen.