Det är först nu när jag ser en liknande situation utanför mig och mina närmaste ringar som jag kan se mig själv, hur jag var då, ordentligt. Först nu kan jag egentligen sätta i ord hur jag var, utan att vara för hård eller snäll mot mig själv. Men jag betedde mig som ett svin. Jag var hög på ett liv som inte var mitt, ett jag som inte tillhörde mig och det gjorde mig blind. Avskärmad från allt man annars ser så klart och tydligt. När hela det livet jag visste kraschade och försvann i ett stort rökmoln, är det så underligt egentligen att man vänder åt andra hållet och springer tills man inte vet vart man är eller vem man är längre? För det var det jag gjorde. Jag gjorde allt instinktivt, det första som slog mig tog jag och tänkte inte på något. Inga konsekvenser. Las Vegas effekten. Allt som hände på en viss plats skulle stanna där, och aldrig jaga mig, anklaga mig eller ställa mig mot väggen. Men det här är ingen fantasivärld. Och det är klart att allt skulle störta ner på mig förr eller senare. Det jag önskar är att någon hade slagit mig på käften och slitit ner mig från min alternativa dimension. Innan allt gick så käpprätt åt helvete som det gjorde.

Det börjar bli år sedan det här hände. Men det är lika jävligt nu som då. Och trott eller ej så saknar jag dom personerna som tog mest skada av detta. Mig själv, som jag var innan, och honom. Jag var inte lika bitter då och han doftade som mina drömmar.