Det här är inte första natten jag ser solen gå upp. Uppkurad i min nyanlända soffa, inrullad i täcket ser jag himlen skifta i olika nyanser innan den till slut kommer ha ljusnat bort från någon distinkt färg. Sitter precis intill fönstret, så pass nära att jag kan se smutsen på rutan. Om någon timma kommer bygget nedanför att dra igång för dagen igen, maskinerna kommer dras igång och officiellt kommer det vara morgon. Hur vacker varje soluppgång än har vart så kan jag inte låta det ge mig någon riktig sinnesro. Stressen kryper i varenda vrå i min kropp, mer och mer rastlös för varje dag som går. För varje bra dag följer minst tre dåliga har jag upptäckt. Jag är spänd och på kanten av mig själv jämt och ständigt. Letar efter någon, vet bara inte vem eller varför. Hittar ingen som egentligen kan ge mig det lugnet, den ron som jag själv inte kan framkalla. Irritation. Frustrerad på mig själv och därav på i stort sett allt annat också.