Egentligen vet jag inte ens vad jag ska skriva om. Det är bara skönt att få höra och höra tappandet av tangenterna. Lite som terapi. Jag tänker för mycket nu när jag är inne i en hyfsat dålig fas igen. Kan inte läsa en längre tid, inte se tv eller sitta vid datorn. Vill ha någon här som man kan prata med, sällskapssjuk som aldrig förr, fast å andra sidan så kan jag inte komma på någon jag för tillfället skulle kunna stå ut med i det här stadiet heller. Någon som bara skulle låta mig ligga intill och bara vara. Som låter det som vrider sig om och om igen inne i min kropp vara. Inget analyserande eller annat strunt. Som bara kan låta mig vara.