Panikmöte runt mitt köksbord. Solen skiner utanför men det verkar inte riktigt nå våra medvetande. Hon kanske har mer legitim anledning att ha lätt panik, men jag? Jag är livrädd för killar som faktiskt verkar intressanta, på riktigt. Inte ofta man springer på sådana. Och jag springer ofta åt andra hållet. Så nu sitter jag här med ångest upp i halsen (mat? Nähä du, kräkas) och känner hur kroppen börjar domna bort sakta men säkert. FINT..