Lättretlig. Ledsnar på samtal innan dom ens hunnit börja. Vill inte prata, vill inte koncentrera mig. Ligger med fötterna uppslängda på bordet, ryggen mot golvet, datorn på magen. Kramp i kroppen. Samma låtar på repeat, melankoliskt och mörkt. Vet exakt vart jag vill befinna mig nu, vilken kroppsvärme jag vill ha intill. Att springa så långt bort att du inte är säker på vem du själv är längre. Ett behov av att inte känna något alls har infunnit sig och rotat sig djupt inne i mig. Att för ett ögonblick leva ett annat liv med andra förutsättningar, krav och sätt. Jag vet inte riktigt vad det är jag känner, men jag känner för mycket och det äter upp mig inifrån. Det ligger något över min bröstkorg som inte går att rubba, jag kan inte andas ibland och mina armar är för svaga för att lyfta bort tyngden. Så ibland orkar jag bara inte. Katastrof.