Och så var vi nere i träsket igen. Var verkligen säker på min sak när jag sa att jag inte brydde mig längre. Jag kunde till och med hälsa och prata utan att ändra min ställning. Men så ska allt vända på sig och skita ner mig som vanligt. Så nu står jag på den evigt nertrampade ruta ett igen. Det finns dom gångerna då jag känner mig så fruktansvärt degraderad, och när dom kommer då slår dom hårt. Sen kommer gångerna som idag och jag flyter på rosa moln i dagar efter. Jag kom och tänka på nu att det kan vara mitt eget fel. Det som jag ser som så självklart kanske utifrån ser helt annorlunda ut. Jag är bra dum ibland när jag fastnar i dessa evigt nedåtgående spiraltankar som jag aldrig riktigt får något vettigt perspektiv på. Men jag vet inte, det finns alldeles för mycket plats för spekulationer att ränna runt fritt på. Less är vad jag är, och vad jag egentligen borde (istället för att bara krypa in djupare och djupare i röret mot avloppet) är att välta den förbannade piedestalen med all kraft jag har. Men Josefine och Moa vill se vit klänning och stor fancy tårta i framtiden, återstår att se om dom kommer tjura för att det aldrig kommer eller om dom får som dom vill.