På gatan på vägen hem idag gick jag förbi en man som hade en likadan tröja på sig som du brukade ha. Det var din favorit, och ibland när jag lånade den satte jag alltid linningen mot näsan och drog in din doft. Jag tänkte att om jag gjorde det tillräckligt ofta så skulle jag kunna minnas den när jag helst ville. Jag skulle minnas känslan av dina armar runt mig, dina händer mot mina höfter och hur din kropp kändes mot min. Men nu när jag försöker så kan jag inte minnas något. Jag letar, rotar och söker i minnesbankens alla lådor och hörn men jag kan inte hitta din doft någonstans. Men kommer du ihåg den natten du cyklade över bron bara för att få träffa mig? Vi stod lutandes mot din cykel nere vid bryggan och jag sa ingenting. Du kysste mig på käkbenet och släppte taget om cykeln. Jag släppte aldrig dig, vet du det? Men jag skulle göra allt för att få känna hur det var att vara där igen, bara för att få kunna minnas det som det var.