Hispig och nervig. Vet inte riktigt vart jag ska vila blicken. Vågar inte se åt ditt håll även om jag mycket väl vet exakt vart du är. Vart du är vänd och vem du pratar med. Trött på mig själv, vänder ryggen åt dig. Vill helst springa upp och kasta mina inte så brunbrända armar om din bleka hals. Känner hur du går iväg, utanför mitt synfält på riktigt. Vänder och vrider på mig när du väl är borta för att få en skymt. Ser ingenting. Går upp och iväg någon annanstans där jag kan sparka mig i bakhuvudet så att vettet kanske trillar in. Ser dig igen. Såklart, när ser, eller vet, jag inte, egentligen? Vilar ryggen mot den hårda kanten på bordet och korsar benen. Håller krampaktigt tag i glaset och krossar isen med sugröret. Blicken vandrar överallt förutom där den vill vara. Undviker med flit, är lika harig som alltid. Vågar inte se vad det skulle kunna leda till, vågar inte ta reda på om det skulle bli bra eller dåligt. Du ser, jag ser, vi fastnar. Du ler. Åh vad du ler. Varför ska ditt leende alltid få mig att smälta på fläcken och få min hjärna till kortslutning på samma gång? Jag borde gå fram, men vinkar bara fegt. Fegt är ordet. Alltid feg, feg, feg, feg, feg. Ruttnar totalt på mig själv och känner att en tidig exit är på sin plats. Ser din rygg och känner hur det skär i hjärttrakten. Springer för allt jag har ut på gatan och bort. Bara bort. Känner hur jag lämnade kvar något. Något vitalt. Som ett hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar