Imorgon tar sig jag och Josefine mot Värmlands skogar. Peppen är i stort sett obefintlig och jag har väldigt svårt att förstå att tiden har gått så fort. Jag har inte packat, inte tänkt något inför det. Satt i frökens säng idag och slipade på schema. Kvavt till tusen och hjärnan ville inte vara med mer. Men nu när jag sitter mitt bland sovsäcken, liggunderlag och campingryggsäcken så känner jag ett lätt pirr i magen. Som bådar gott. Tills vidare om inte annat. Festivalen börjar kännas som hemma och folket som gamla vänner. Men, jag borde verkligen packa. Inte sitta här och vänta på bättre tider..