throw my heart away, I just don't need it anymore, I feel it in my bones

Jag vet att jag alltid skriver om honom. Jag vet att jag tjatar, gnatar och gnäller om honom. Jag tapetserade insidan av min hjärna med honom, jag såg inte ut. Men jag rev nyligen ner en bit. Och sedan en bit till. Började pilla lite i hörnen och har nu fått ner stora revor. Inser att det är nog bäst att ha kvar honom där inne, som en lekande tanke och sprudlande fantasi. Besviken är vad jag kommer bli, det blir jag alltid. Jag trånar för mycket, höjer honom för högt så att när det väl blir på riktigt faller han ner och plattar till det som fanns. Det som spirade och växte så frodigt dör snabbare än vad jag ens hinner reagera på. Hur fin han än är och hur bra jag än tror att det skulle kunna bli, kommer det nog aldrig bli bättre än vad det är nu. På avstånd kan inte allt det dåliga sippra in i gliporna som aldrig tätas. På avstånd kommer glansen aldrig mattas av. Det närmaste jag kommer tillåta mig själv att komma, är den där kyssen på kinden varenda gång. Den kan jag drunkna bäst jag vill i.