Samlade ihop en ny playlist igår, somnade med den i öronen och vaknade i samma anda. Kände hur världen pressades ner över mig så fort jag var vid medvetande, så jag vände mig om och kröp tillbaka in i sömnen om och om igen. Hade glömt mötet. Det sista för våran del, även om det kanske bara är jag som vet om det. Blir nostalgisk, men vet att det bara är tillfällig sinnesförvirring. Kallpratet är stelt. Jag orkar inte. Anstränger mig för att säga hej då. Det kommer efter tio minuter. Ska det inte kännas mer än så här? Känner mig tillplattad och till intet gjord av mig själv. Springer därifrån. Apatisk väl hemma. Kroppen orkar inte, sinnet orkar lika lite. Hamnar på golvet, känner tårarna som sakta rullar sig fram över huden. Känner misstagen jag har gjort, känner hur dom bränner i varenda del av mig. Orkar inte bevisa mig själv för andra. Bevisa vad för den delen? Egentligen finns jag inte. Playlisten är fortfarande på. Lika bortdomnad som förut.