Sitter i koma. Fruktansvärt trött. Snubblade in på intervjun, efter det har jag bara käkat och jäst i solen. Gnällt över skavsår tills sällskapet fick egna skavsår i öronen. Känt svettpärlorna glittra i pannan och flåsat. Gjort allt för att få timmarna att gå. Känner mig överkörd av mig själv. Fattar inte vad det är jag pysslar med, borde ta mig i kragen genast. Men å andra sidan är det lite trevligt att få längta lite. Eller? Det är ju ändå inte på riktigt. Bättre att längre efter något fiktivt som man kan stänga av när man inte orkar mer, än att längta efter det där hiskeligt jävliga som bara gör ont mer än kittlar i magen, och som man aldrig aldrig kan stänga av. Och även om jag har suttit och plitat på den här texten, skakat på huvudet åt mig själv och förundrats, så sitter jag fortfarande och räknar minuter. Skyller på lågt blodsocker. Blir en sen middag.