Sov länge. Utmattad. Sprang runt på debaser igår, bokstavligt talat. Kände mig som fem. Skrattade hela vägen. Visade mer intresse än vad jag någonsin gjort, lite mer som jag borde ha gjort. Vet inte hur det gick, men fick det kärvänliga hejdået jag alltid hoppas på. Alltid något. Förövrigt så är det nog kört ändå, men man säger väl att hoppet är det sista som lämnar en människa? Verkar inte bättre än så. Satte oss mitt på torget och svalkade oss, och jag oroade mig för en blodindränkt strumpa. Samling runt oss, pojkar som gillade att pilla på varandra och en som blev generad över sin fagbag. Eller? Turistpåse säger jag. Brutna fingrar, cykla till sundbyberg klockan sex? High-five på det, frukosten serverad. Skämdes över att bo på östermalm, längtade tillbaka till söder. Jag kände med honom. Gav upp väntandet på cyklarna efter 45 minuter, nödlösning, tunnelbana hem till sängen. Barbent och illamående på vägen hem.

Sitter nu med fläkten i ryggen och ska gå ut. Måste sola ryggen, jag kan inte se ut som Ross i Vänner när han spraytanar sig för mycket på fel sida. Fast, han blev i alla fall brun, jag är röd. Inte bra att halvsova i solstolen när solen tar som mest.