Tar ut allt som är på riktigt där ingen kan läsa. Skriver det fiktiva som ingen förstår på annan ort. Beskriver sånt som ingen kan greppa här. Ibland önskar jag att jag kunde lägga ifrån mig mitt liv som en bok, bara för att kunna få rätsida på alla lösa trådar som bildar knutar stora som fotbollar. Men det fungerar inte så. Det senaste året har vart turbulent och jag kan inte förstå vad som fick dammen att brista. Dramatiskt och påfrestande. Jag har minst sagt känt att jag lever. Vänner har tagit del av lite, eller allt, gjort vad dom kan (skrattat) och fortsatt att lyssna. För det kommer bara mer, vart är av-knappen? Bara för en dag eller så, ta ledigt från den känslomässiga stressen som stoppar upp varenda artär och kväver mig inifrån. Det där med att andas var överskattat va?