Vad som egentligen är underligast just nu, är varför jag inte känner en enda liten uns av saknad gentemot dig. Inte alls. För allt jag kan återbringa är känslorna av irritation och besvikelse. Allt som flyter upp till utan är dom tomma orden. Och jag inser nu att du antagligen aldrig kommer lära dig. Du kommer aldrig komma ur din bubbelgumsrosa bubbla som du målar svart inifrån. Vad jag egentligen inte förstår är varför du inte försöker ta dig någonstans? Varför du står och evigt stampar på samma plats. Du tjatar om hur du vill göra något, du vill må bra och omringa dig av fina vänner. Istället envisas du med att kasta bort dom som faktiskt är bra för dig, hålla kvar dom som spottar och sviker och hänger hjälplöst dinglande för alla att snurra dig runt, runt, runt, runt. Och du låter dom. Och du gråter. Men vet du. Vill man ha en förändring, får man fan ta och kämpa för den själv. Lära sig av sina misstag och inte vara så jävla dum och naiv. Se världen för vad den är istället för vad du vill att den ska vara. Och sist men absolut inte minst, sluta tyck så förbannat synd om dig själv. Sluta tro att varenda människa du möter kommer tycka synd om dig om du berättar din historia. För så är det inte, och livet är tufft. Mycket mer för vissa än för andra, och trott eller ej så har folk större problem än vad du har ibland, bara iannan form. Folk har säkert försökt säga detta till dig innan, JAG har försökt säga det här till dig innan. Men du lyssnar inte. Livet är ingen cakewalk, kommer aldrig bli. Suck it up och lär dig stå på egna ben, var din egen superman istället för att vänta på någon som aldrig kommer.