game over, over, over, over and again. control the situation.

Jag kan bli som mest bitter, som mest tvär och grinig. När det händer så låter jag det ibland bara vara. Ibland tänker jag på något som gör mig glad. På något som gör att jag inte kan låta bli att le, som gör att jag ler utan att tänka på det. Jag tänker på varje festivalsommar, varje Arvikavistelse. Jag tänker på när han såg på mig och log, log sådär med hela ansiktet. När vi låg på hotellsängarna med ihoptrasslade ben och armar och skrattade tills vi grät. Den gången då jag klev ur planet och satte min fot i ett främmande land för första gången, helt ensam. Då jag höll min nyfödda kusin i armarna. Som när jag satt på ett tak och såg solen gå upp med trygga armar om mig (för jag var egentligen bara livrädd av att sitta där). Den första gången du kom hit och vi höll hand i min soffa till Kill Bill och du grät. När jag springer runt på tivolin och åker allt jag kan som det barnet jag egentligen är. Varje jävla gång du kysser mig på kinden. Och framförallt, varje gång jag har gjort något som jag bara har mått så bra över. Impuls eller inte.