Idag har det varit kaos och katastrof i mitt huvud. Oddsen till vissa saker är så små att dom är löjliga. Och ändå händer dom. Och vet ni? Jag lär mig aldrig. Det här med att jag har vart lite orolig över allt det här med känslor. Det hade jag inte behövt inser jag nu. Men det för man väl alltid sådär i efterhand? Men nu står jag här ändå. Där jag aldrig vill hamna (vem vill?). Jag är sliten. Jag kan inte tänka rationellt, för hur ska jag veta vad som är rätt och fel? Hur fan ska jag veta vad som är bäst för mig i slutändan? Det vet man aldrig. Och det är i efterhand jag kommer kunna se tillbaka och veta vad jag borde gjort. Kanske det jag gjorde, kanske något helt annat. Jag vill vara där nu. Inte sitta med dilemmat i knät och inte veta vad jag ska göra med det. Jag vet exakt vad jag skulle gjort för någon månad sedan. Valet hade varit så löjligt enkelt att jag hade gjort det på mindre än en nanosekund. Men nu. Nu är det inte lika simpelt längre. Och tiden rinner mig ur fingrarna.
(Det nästan värsta är att i min iPod finns en text, skriven för exakt 365 dagar sedan. Om vem? Gissa själva. Ni vet exakt om vem. Och det tragiska är att jag sitter i exakt samma båt som jag gjorde då. Jag ror runt i cirklar och hoppas på att komma till nya vatten. Hoppet kommer bli min död.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar