sing to me. why won't you sing to me? why won't you sing like you did a long long time ago...

Vi pratar. Om att vara små, att träffa varandra för första gången igen. Att andas den naiva nattsvarta luften och se med exceptionellt blåa ögon på varandra. På omvärlden. Sitta med ryggarna lutade mot skyltfönster och hålla handen. Att fortfarande tro på något. Jag trodde på dig, och ibland kanske jag fortfarande gör det. På något vis har det alltid varit vi, det har alltid varit du. Vi är något kvarlevande och fult från förr i tiden. Något man inte riktigt kan sluta tänka på eller drömma sig tillbaka till. Något man aldrig riktigt kan sluta undra över hur det skulle gått om man agerat annorlunda. Om vi hade agerat annorlunda. Sjukligt tänkande, men ibland så tryggt att luta sig tillbaka mot. Som en drog är det något man aldrig riktigt erkänner, varken för sig själv eller någon annan. Också därför jag aldrig kan släppa tanken. För egentligen har jag den inte.