Ni vet det där med värdighet? Lite självaktning och perspektiv. När man ändå kan ana sidorna av rätt och fel. Borde och borde inte. Men vad är det som egentligen händer när men så uppenbart vet vad man borde välja, men hela ens existens drar åt det andra hållet? Det är då jag tvivlar på det mesta. Det är när man gör upp fel planer med fel person, när man kanske egentligen trånar lite halvt efter vännen. Det är när jag känner hur det brusar i öronen och susar i hela kroppen när jag egentligen inte ens vet vem fan du är. Jag brukar alltid tycka att jag, på en relativt stadig nivå, har mina prioriteringar rätt sorterade. Sållar ofta bort sådant som bara tar onödig energi, håller inte någon grudge en längre tid och skiter i folk om dom beter sig som rövhål. Varför springa runt och peka finger, snacka skit och skicka onda ögat varje gång man får chansen? Varför ge dom det, som man kunde lagt på något bra jävla mycket bättre? Blir irriterad när folk tror fel om mig. När folk får för sig att jag är något jag inte ens skulle vilja röra vid med tång. Och när dom säger det med sådan övertygelse att jag funderar på om det är någon bakom deras spakar över huvudtaget. Folk är blinda varelser, och dom som inte kan se utanför sig själva är tragiska. Kanske skönt att slippa se världen och andra människor för vad dom egentligen är, men vad lever man för liv då, egentligen?
Men jag kommer ifrån ämnet. Det mesta tycker jag ligger rätt till i mitt huvud, om inte annat i alla fall för mig. Jag har vett nog att skämmas när jag vet att jag har gjort något fel, och jag gör sällan om samma misstag två gånger. Det är bara dom stunderna då jag vet att jag gör rätt, men jag vill så gärna göra fel, med hela min kropp och själ och varenda liten fiber däremellan. Vad är det frågan om då? Vad är egentligen rätt och fel i dom situationerna? Och varför kan man inte skaka av sig känslan av att sidorna kanske är omkastade..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar