you run with the devil

När jag hade en liten pratstund med en ny bekantskap så kom vi in på bagage. Eller, saker som hänt oss förr. Sprang på mitt förflutna under en fin AW som det pratades om. Men det är som det är, jag har sagt upp bekantskapen med folk. Det låter tragiskt, jo, men hellre gör jag det än ha kvar folk i mitt liv som jag helst av allt inte ens skulle vilja ta i med tång. Ännu mindre ha dom inärheten av mig. Det sägs att man ska hålla fienderna som närmast, men jag håller dom helst utanför min radie av allt. Sen är det oundvikligt att springa på varandra i en sådan liten stad som vi bor i. I vissa fall är jag förvånad över att jag inte sett mer av dom än vad jag gjort. Men att inte ha gått vidare sedan brytpunkten är bara patetiskt. Och visar egentligen varför deras bra sidor aldrig kommer väga upp deras dåliga. Om dom ens finns att försöka med det vill säga. Jag har aldrig sagt att jag är denna felfria lilla varelse som aldrig gjort något snedsteg i mitt liv, jag har gjort mycket dumt och blundat för saker jag borde sett i vitögat. Men jag försöker samtidigt alltid lära mig av det jag gör fel, gå vidare och bara släppa det som är dåligt. För vad vinner man egentligen på att fortfarande stå och stampa på samma plats, att fortfarande låta det som hände för så länge sedan get the best of you nu. Men som sagt. Jag slutade leva i dåtiden för länge sedan. Att vissa av dom som jag delade min dåtid med fortfarande hänger kvar där är inte mitt problem. Även om det kan vara en lätt irritation när vissa inte ger sig, kan man alltid vända andra kinden till och inte ge dom den tillfredsställelsen att bry sig.