Jag blir så fruktansvärt trött. På detta. På situationen i sig. Även om något dog i mig så kanske det bara var för det bästa. Min piedestal som jag satt honom så fint och prydligt på krasade samman och lämnade honom där han bordevara. På marken, framför mig. Och samtidigt som jag känner att jag absolut inte orkar mer, jag orkar inte lyftas skyhögt för att sedan släppas obarmhärtigt mot asfalten. Jag blir alltid lite mer besviken och sårad för varje gång, för varje gång lyfts jag lite högre, vilket också gör fallet lite hårdare. Men vad är det med det hela som gör att jag bara inte kan låta bli? "Bara lite" tänker jag. Dumt, naivt och korkat. Jag vet ju vad som händer. Kommer hända.
Just nu är saken klar att jag inte riktigt är villig att låta mig bli bortsvept så enkelt igen (även om det händer vare sig jag vill det eller inte). Just nu vet jag inte riktigt om jag ska gå tillbaka över den gränsen jag backade tillbaka över för inte länge sedan nu. Jag vet helt enkelt inte om det är värt det längre.