Jag kan minnas första gången vi träffades nu. Det är som en gammal fin bok som man glömt bort för länge sedan. Som du hittade när du drog i en tröja och boken föll ut av en ren slump. Det är ett fint minne, det värmer och får mig att tro lite mer på mig själv.
Du bara stod där, när det var dags att gå hem. Det hade vart en såndär kväll som man egentligen inte skulle kommit ihåg, varken särskilt rolig eller tråkig. Den bara var. Om det inte hade varit för dig. Du hade pratat med mig på balkongen, jag hade inte sett dig. Jag var uttråkad och stod mest för mig själv för att det var just det jag ville vara. Men sen stod du där, och jag kunde bara inte förmå mig att gå hem längre. Så min vän lämnade mig, festen försvann och vi spenderade en natt tillsammans. På en trång säng i ett litet gästrum utforskade vi, pratade tills det inte fanns något kvar att säga och då tog vi till händer. Och läppar. Sedan somnade jag med dina armar om mig. Du gick den morgonen, alldeles för tidigt. Vi bytte inget, därav det speciella. Vi hittade till varandra sedan ändå. Jag smet inte långt efter dig, fast du fanns stickande på hornhinnan ett bra tag därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar