like you.

Ligger på Moas soffa och lallar. Trött som jag vet inte vad. Ska sova snart, bara för att jag kan. Har hänt en massa senaste tiden, men från att gå till alldeles för mycket på samma gång (som är så typiskt mig att det är löjligt) till bara en större sak är ganska otroligt. Oväntat. Det känns bra. Jag och Josefine pratar resa till England över födelsedagen. Jag håller tummar och tår för att jag kommer att ha ett jobb när jag kommer hem. Samma jobb som nu också helst. Provanställningen går ut och jag kan inte greppa att jag har jobbat där i snart 6 månader. Verkligen? Kändes som igår då jag brukade vakna upp i aspudden till någon som stod och jobbade bredvid sängen. Samtidigt är den känslan så avlägsen att det lika gärna skulle kunnat vara tre år sedan. Ah, det där var inte vettigt på något sätt alls. Så jag ska sluta. Sluttampen är ändå att, trots motigt och nergångar, så mår jag väldigt fint. Även om jag antagligen aldrig har vart så här skräckslagen/längtansfull i mitt liv.