I can't tell you anything that is not real

Inne i en av de värsta veckorna någonsin. Den veckan som involverar min födelsedag. På ett sätt vill jag vara i lika mycket extas som man är som liten. Det ska vankas presenter, tårta, ballonger och kalas. Men det är mycket som en födelsedag innebär som jag inte riktigt är bekväm i heller. Som uppmärksamheten. Som det faktum att ju äldre man blir desto mer handlar hela fylla år karusellen mer om vad alla andra vill och kan än dig själv. Och du ska prioritera. Efter dom, du själv hamnar i bottenskrapet och får anpassa dig. För det är ju din familj, dina vänner, osv. Den dagen jag åker bort på min födelsedag kommer det bli ramaskri runtikring. Menar mest från min mor. Oj, jag kommer vara sämre dotter än någonsin när den dagen kommer. Men jag är en cynisk liten flicka med en hyfsat disfunktionell familj från vissa vinklar, och det är så här det har blivit efter 22 år. Sen att jag kan sakna saker som jag aldrig fått, aldrig blivit överraskad, aldrig fått frukost på sängen osv. gör inte lika mycket i slutändan. För i smyg, i ett litet hörn av kroppen, pirrar det. Det jag är van vid, det jag sätter som höjdpunkter, som middag med pappa, får träffa sysslingen som jag så sällan ser och känna uppskattning från väntade och kanske tillåmed oväntade håll. Det finns ljuspunkter, och tro mig, jag kommer hitta dom. Även om det inte alltid är det man drömmer om.