Jag mår skit nu. Igen. Bergochdalbana. Allt på samma gång, ingenting emellan. Slår aldrig fel. Hatar att det slår ut mitt system, min hjärna. Tappar ord och mening, får något glasartat i blicken och börjar gråta så fort någon frågar hur jag mår. Vill bara slå mig själv på käften så att jag tuppar av ett tag och kan ta mig samman. Men nej, istället blir jag apatisk och glor in i väggen flera timmar i sträck. För fasaden som är uppdragen brukar haka sig vid dessa tillfällen, och vägra vara uppe. Världens sämsta tajming.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar