När man börjar fundera på vem det var som verkligen satte spår på riktigt, och vilka som bara gled förbi som en lätt smekning. Tänker på en specifik person. Som jag njöt av att träffa, fick tusen nervositets fjärilar i magen innan varje möte och som jag fick den klassiska tunghäftan med. Att somna intill förvandlades till en vana snabbare än jag hann inse hur ohälsosamt det var. Han var någon som fick det som annars är så cheesy att man bara vill kräkas till något fint. Kanske var det för att jag visste att vi aldrig skulle hålla ihop som jag inte var speciellt ledsen när vi väl slutade ses. Som om jag var förberedd. Vi var inte något för varandra, egentligen. Ändå känner jag precis som jag gjorde första gången vi sågs varje gång jag springer in i honom. Och det försvinner lika snabbt som han gör. Men för en stund så får jag känna på hur han än en gång sveper undan benen på mig, och jag landar på fluffiga minnen tills verkligheten kallar.