Sometimes,’ said Pooh, ‘the smallest things take up the most room in your heart.

Jag har försökt skriva, försökt få tag i rätt ord att sätta här. Men det går inte. Jag har sex stycken utkast fulla med mig. Allt som innefattar mig just nu. Och inte ett enda känner jag att jag kan publicera. Det här med att blotta mig själv har aldrig riktigt vart min grej, det går väl hand i hand med det faktum att jag aldrig pratar med folk när jag mår dåligt. Jag får utlopp bakom mina väggar, ensam, sedan kliver jag ut och agerar precis som vanligt igen. Det har vart min grej. Inte världens bästa, det vet jag redan. Men hur gör man egentligen, när man inte litar på folk? När man inte har hittat någon som man känner skulle förstå, eller lyssna på en överhuvudtaget? Jag hittade ett sätt, kanske bättre än inget, vad vet jag. Jag har blivit pressad, stressad och tjatad på att jag måste lära mig öppna upp mig. Dummaste sättet att försöka hjälpa någon på är att tjata ihjäl dom. Min spontana reaktion just då är att göra precis tvärtemot, bara för att. Vilket jag 99% av gångerna också gör, speciellt i detta fall. Men igår hände något. Helt ur det blå började jag prata om det som tynger mig. Jag chansade, för första gången på alldeles för länge, och fick en positiv utgång på det. Och idag måste jag medge att hjärtat känns lite lättare. Tankarna är inte riktigt lika svarta och någonstans långt, långt inombords tror jag faktiskt på att jag kan komma ur mitt fucktard beteende.