Känslan av att ens känslor är bättre dolda. Att det skulle skapa massa dåligt, att det aldrig skulle kunna sluta bra. Det svider. Även om jag sällan låter det gå så långt, jag förtrycker dom för allt vad jag kan, sedan målar jag över med ett leende och tankarna på annat. Men ibland, såhär på nätterna när jag vet att gryningen är på väg genom gardinerna, då smyger det sig fram igen. Eller när jag minst anar det, så poppar tanken på den där upp i huvudet på mig och tanken går inte att skaka av sig. Det är ett fanskap. Och jag oroar mig inte så mycket för saken i fråga, för det kommer inte bli något. Jag behöver inte väga för och nackdelar noggrant. Jag ser bara negativa saker med detta, så jag tar den här svedan med ro. Hellre det än allt det andra. Det skulle vara 'jagvetintehurmycket' värre än det jag går igenom nu. Så, nu har jag lättat lite på trycket. Nu är det slut på det här, för stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar