Tränade tills jag grät idag. Dock inte av ansträngningen, helt ärligt vet jag inte varför jag började böla som ett barn mitt i allt. För mycket hormoner eller något annat skyller jag på. Något som låter vettigt (vilket betyder att det verkligen inte har något med mig att göra; fröken ovettig). Sedan bevittnade jag en väldigt.. tragisk syn i vitabergsparken. Däremot kunde jag inte låta bli att skratta ibland, för det såg för roligt ut. Som när någon halkar riktigt ordentligt, det ser hysteriskt kul ut även om dom slår sig blåa. Han fick hur som helst poliseskort därifrån, för helt ärligt tror jag inte att han hade kommit ur parken överhuvud taget annars. Efter allt det återgick vi till att dricka alkohol och snacka strunt.
Vad jag började fundera på även är det när man får ögonkontakt med någon. Jag menar inte en snabb kontakt som sedan inte upptas, utan man märker verkligen hur man själv glor lika mycket som den andra. Det händer överallt, på tunnelbanan, i parker, på gatan, klubb, fest, överallt! Men hur ofta vågar man gå fram och säga hej? 99% av gångerna står man där som ett fån och flinar bara. Fegisar är vi allihopa. Man har inget att förlora, bara att självförtroendet kan få en törn. I grund och botten är vi bara fega. Jag vet att jag är det i alla fall. Bara jag märker att någon ser på mig får mitt ansikte färgen av en tomat och jag vill helst gå därifrån. Vilket jag gör om jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar