I NEED TO SATISFY MY DEMONS INSIDE

Har nu spenderat två dagar i radioskugga. Solat, badat och ätit mig fyrkantig. Cyklat runt bland alla pittoreska små hus och promenerat längs stranden och åkrarna i kvällsolen. Suttit fast i mina egna tankar som för ovanlighetens skull fick andas ren och klar luft. Känt hur insikterna slog mig i magen och öppnade upp något som jag hade glömt bort för länge sedan. Fått höra att jag faktiskt borde berätta när jag känner något, istället för att bara kväva och ignorera. Men hur kan jag det, när jag känner hur skräcken klibbar sig fast längst ryggraden varje gång den där varma pirriga känslan infinner sig i bröstkorgen? Jag har alltid hellre sprungit åt andra hållet, och vem säger att en vana är enkel att bryta?