AS I MARCH ALONE TO A DIFFERENT BEAT. SLOWLY SWALLOWING DOWN MY FEAR. WHO AM I LIVING FOR?

Egentligen är det lite sjukt hur asocial jag har blivit sedan jag kom hem. Har egentligen bara umgåtts med en människa på tre dagar. Har knappt velat prata i telefonen. Stängt in mig och bara tappat mig själv. Ingen vanlig dos av mitt vanliga sociala jag med andra ord. Det som verkligen är läskigt är att sedan jag kom hem så existerar mitt tålamod inte längre. Jag tänder till för små skitsaker, känner hur irritationen gror i magen genast. Ibland hinner jag inte lägga locket på och trycka till innan jag har exploderat. Antagligen är det därför jag helst sitter i mitt eget sällskap också. Vill inte prata om framtiden med någon, vill gärna behålla den för mig själv just nu. Vart jag ska, varför, varför jag inte gör som jag borde, osv. Ifrågasätter någon kommer jag antagligen bita huvudet av dem nu, så det är väl lika bra att knipa käft. För fördomarna ligger på lur överallt.