Att tänka tillbaka på gamla känslor verkar så mycket enklare när man inte borde. Alla gånger har varit så olika. Allt från himlastormande, till hatkärleken och självföraktet.
Den gången jag blev så kär att jag bokstavligt talat tappade huvudet. Jag gav honom allt, men i slutet spelade det ingen roll och man får pussla ihop ett krossat hjärta så gott det går. Den gången Han fanns i mina tankar jämt och ständigt. Och varje gång han var i närheten trillade jag runt på gelében och kunde inte hålla rätt ord i munnen om det så hade gällt mitt liv. Den gången jag låg under ett täcke i en källare och upptäckte att pojken framför mig var någon jag ville ha intill mig, jämt. Sedan att han var någon annans just då, det var en annan femma. Den gången på torget då jag träffade pojken som kom att förändra allt. Han finns fortfarande kvar, lika sporadiskt som alltid, och får mig att må bra när jag behöver det som mest. Och Den som fick mig att känna mer på kortare tid än någon annan, och det avslutades lika fort som det började och jag panikgrät för första gången.
Det är mycket fint, men också mycket ont som gömmer sig. Även om jag har några av mina allra högsta toppar med dessa människor, har det även betytt några av mina absolut svartaste dalar. Det är något som kommer till. Och det har varit värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar