i'll never be the same, if we ever meet again

Mitt humör nu om dagarna är inte att leka med. Minsta lilla får mig att hugga till, gömma mig inne i mig själv eller bara bli allmänt ledsen. Jag är så psykiskt påfrestad av hela den här situationen att jag inte riktigt vet vart jag har mig själv längre. Irriterad på min mor som på sitt eget sätt bara gör saken värre, på den förbannade huvudvärkskliniken som är freakin' omöjliga att få tag i och att min huvudvärk inte kan ge sig. Inte ens lite. Försöker sysselsätta mig om dagarna, bara för att inte dö inombors helt och hållet. Men jag glömmer lätt bort att jag inte kan göra vissa saker lika lättvindligt som förut heller, vilket slår ner mig ännu lite mer när det visar sitt fula tryne. Imorgon blir det full rulle hela dagen, så det är klart att jag är lite lätt orolig över hur kvällen kommer gå, nu när mitt humör är så pass opålitligt som det är.