Man kanske ska börja svara ja på frågan om Mister Linder och jag är tillsammans, bara för att slippa alla dumma frågor om varför vi inte är det när vi ändå umgås så pass mycket. Livet skulle vart så fint om jag faktiskt vart kär i killen, men nu är ju inte fallet så. Inte ens lite. Pity. Och jag som kan komma på mig själv att tänka att det inte finns några karlar där ute, och så har jag en, om inte flera, mitt framför näsan på mig. Problemet ligger, och kommer i majoriteten av alla gånger ligga, hos mig. Kanske är jag lite väl cranky när det gäller killar, springer efter fel typ och ser förbi dom som är rätt. Men tydligen är det så jag ska ha det, så varför tvinga sig in på någon annan bana?