Minns tillbaka och tänker på pojkarna som har funnits i livet. Som han som satt och pussades med mig en sommarkväll utanför en lovstängd skola, för att gå hem utan tröja bara för att jag frös. Eller när jag senast träffade den som förr fick allt att blomstra i huvudet på mig över en kopp te i vintermörkret. Den natten jag for ut till ekerö bara för den ytterpyttelilla chansen till att han som då höll mitt hjärta, kanske skulle se mig. Det finns så mycket i mitt hjärtas minnesbank att jag inte riktigt vet vad jag har där ibland. Jag funderar på varför det inte har brustit av för mycket innehåll ibland, för stora känslor att hantera. När jag får tid (och psykisk energi) till det så tar jag tillfället i akt att gräva och minnas. Läsa ut hur allt började, om vi har kontakt fortfarande, om inte anledningen till det och allt däremellan. Sentimental kan det kallas. Men jag tycker om att bara minnas. Det är fint, och något som ingen kan ta ifrån en.