and I'm a bloody big mess inside

(Egentligen, är det kanske han som är min nitch? Han vars leende jag aldrig skulle kunna glömma bort. Han som med en liten blick kunde få mig att fnittra som en 14åring med sin första folköl. Jag kunde (kan) aldrig riktigt förstå hur han lyckades svepa bort mina fötter under mig så fort och så lätt. Varför jag alltid blev så knäsvag och så fort han klev in i rummet. Hur ett hej, leende och puss på kinden kunde få varenda liten cell i min kropp att dansa tango. Jag har vänt och vridigt på den här situationen så många gånger och så pass länge att jag skulle kunnat bli galen för länge sen. Jag gav upp nyligen. Men jag har inte heller träffat på honom sen dess. Och helt ärligt så är jag orolig, riktigt orolig, för hur jag kommer reagera när jag sätts i den positionen igen.)