Ständigt samma sak. Ständigt samma fundering. Vart tog pirret vägen? När man alltid pillar på telefonen för att veta om (snälla säg ja) Han har hört av sig. Den envetna gnagande känslan i magen, den som gör att man varken kan äta eller tänka ordentligt (vad gör han nu? tänker han på mig?). Lite lätt irriterad över mina ständiga kurvor. Alltid ser det likadant ut. Flicka möter pojke. Flicka blir varm i magen av tanke på pojke. Pojke och flicka håller kontakten. Pojke och flickas träffas igen. Flicka tappar känslan. Pojke och flicka is no more. Det är som det är och inget ska tvingas fram. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera, har jag någon nitch någonstans i huvudet som gör att allt går i samma kurva? Något som slår ner och dödar allt innan det ens hinner uppstå? Skulle inte förvåna mig. Alls.
Samtidigt som jag inte känner någon stress eller att det är någon nödvändighet att vara med någon, skulle det vara fint att veta att man lever. Spelar ingen roll om det är olyckligt, lyckligt eller rent platoniskt. Vad som helst, hellre än likgiltig. Vilket är exakt vad jag är just nu.