Det är en klump i halsen som växer och gräver sig längre och längre ner i magen. Blicken stirrar tom och håglös ut i ingenting. Huden känns uppsvullen och mosig. Jag vet inte vart jag har hamnat, hur jag hamnade här eller hur jag tar mig härifrån. Det finns flera olika vägar att gå, alla lika lockande och alla lika oförutsägbara. Men allt jag gör är att sätta händerna för ögonen och skrika så högt jag bara kan. Ovillig att ta tag i det uppenbara. Varför? Jag är så rädd för att välja fel. Mina tidigare val har varit relativt enkla, tvåvägar. Allt eller inget så att säga, gå eller stanna. Men nu är det jag som ska välja, det är det jag väljer bort som står med det valet jag tidigare haft. Det känns som om jag får inget say i huruvida jag ska prioritera. Alla säger; välj det du mår bra av. Men hur vet man vilket som får en att faktiskt må just bra? Och hur kan det vara så enkelt, egentligen? Finns det inte andra faktorer som spelar in, som spelar roll? Alla har för mycket olika åsikter och tankar om allt. Jag vill inte infiltreras av andras huvudspöken, jag vill inte höra andra välja åt mig. Jag skulle bara vilja höra mig själv ordentligt. Allt jag gör är att springa efter ett eko.