Alltså, detta fenomen med pojkar kan egentligen aldrig sluta förundra mig. Avslutat något i huvudet en gång för alla, för att hjälpa det på traven och aldrig se tillbaka trycker jag upp bilder i skallen på mig på dom tillsammans. Om och om och om igen. Men konstaterandet jag gjorde fick något att dö inom mig. Han dog. Och jag tror inte att det finns någon annan anledning för mig att vilja längta tillbaka dit, om inte för nostalgi. Äntligen får jag gå vidare. Utan att snubbla på startråden och ligga fastnaglad mot asfalten mot kinden.