you’re the tremendous mistake in front of me, why is my sight so foggy? what the fuck is wrong with me. no, what the fuck is wrong with you?

Nu. Nu sa det stopp. I hela kroppen, från tårna upp genom mina geleknän, maggrop, sköt sig igenom varenda hjärtklaff och kraschade rätt i mittcentret av hjärnan. Inte som jag har sagt innan heller, utan på riktigt. Egentligen kunde jag lika gärna ha släpats efter båten under hela resan. Samma uppvaknande, bara i ultrarapid, fick jag nu. Panikgråten kommer, den som man inte kan andas av. Allt kommer på en och samma gång. All förväntan, all jävla väntan, alla ups och alla ständiga downs, besvikelsen och smärtan. Mest kanske gråter jag mest för att jag ser helt glasklart hur fruktansvärt tragisk jag är och har varit under all denna tid. Samtidigt som jag inte kan låta bli att bli förbannad. Men det är som det är och jag antar att jag nu borde kunna ta tag i mig själv och få lite styr på alltihopa.