and we were lovers, now we can't be friends. fascination ends, so here we go again.

Det var surrealistiskt att kliva på den bussen. Att känna igen mig vid rondellen, och att sedan kliva in i det huset. Huset jag inte satt min fot i på över tre år. Fyllde på dom redan röktunga lungorna i en soffa i ett alltför bekant rum. Lyssnade på en röst jag hade glömt hur behaglig den var att lyssna på. Vet egentligen inte vad människan pratade om, jag tror jag inte brydde mig egentligen. Fick en valmöjlighet, men valde att få sova bredvid ett avlägset minne. Tog mig friheten att dra in doften från täcket när jag för allt i världen försökte värma upp dem absolut iskalla lakanen, och det doftade känslor. Blev helt nostalgisk, drog fingrar utefter lena ryggmuskler och hår som var kortare förr. Vaknade upp efter konstiga drömmar, snett i sängen, insåg att jag kunde se i mörkret och att det faktiskt var morgon. Jag har spenderat en natt i minnen, och det var det mest underliga jag gjort på länge. Vi är inte samma personer längre, vi lever inte samma liv.