Fann mig själv uppflugen på en barstol igår. För att få komma ut, för att inte gräva ner mig till gränsen att jag inte skulle kunna ta mig upp igen. Blev lockad och pockad för att sällskapa, prata och skratta. Och jag kunde inte vara mer tacksam. Ingen press, inga vakande blickar, bara få vara. Kom inte hem förns idag. Sov i fluffiga täcken och åt hotellfrukost. Sov ordentligt, ovanligt nog. Kanske för det faktum att jag inte sov ensam. Rättelse; jag sov inte ensam med mina tankar. Jag kunde tänka på annat. Oväsentliga saker, men fortfarande annat.