Klarvaken, även om huvudet är tyngt av trötthet. Tankar sipprar ut ur varje por i kroppen på mig, ändå är det lika tyst som i graven. Skruvar på mig, rullar in benen i täcket. Blundar och försöker få kroppen att slappna av. Lönlöst. Sparkar av mig täcket. Ruller över på mage. Sträcker mig efter telefonen, behöver sällskap, behöver höra någons röst. Blir galen av min egen tystnad, varför är det så tyst? Får svar. Får skratta lite, får ömhet över telefonlinjen. Känner hur något någonstans börjar slappna av. Lägger luren för att balansera på örat, spretar med armarna och blundar. Drömmer mig bort. Sömnen är fortfarande borttappad, men tankarna får något mjukt över sig. Det blir lättare att låta dom flöda, lättare att låta det sippra mellan fingrarna.
Men allt är bara tillfälligt, och jag vet att så fort linjen bryts så är jag tillbaka. Som en hink med kallt vatten över sig, slår upp ögonen och inser vart jag är, vad jag är. Tröttheten lägger sig än en gång, som en slöja över psyket. Tystnaden trycker och allt snurrar. Fortare, runt runt runt runt. Mår illa. Mår riktigt illa. Det är en sådan natt, igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar