Det där med att springa från något som är jobbigt. Det sägs att det alltid kommer hinna ikapp än, hur fort eller hur långt man än springer. Och man vet det inte för ens det har lagt krokben för en och man har flygit med näsan käpprätt ner i asfalten. Det gjorde jag i natt. Från något jag har sprungit ifrån alldeles för länge. Jag antar att jag hade börjat glömma bort det, slutade tänka på att det smällen snart skulle komma. Men när man minst anar det. Och behöver det. Så jag har spenderat nätter som en bölande liten boll. När man gråter så att man skakar och hela kroppen krampar. Det är svårt att andas och man kan inte tänka på annat än smärtan som blommar upp som vårblommor i solen. Om och om och om igen.
Nu ser jag det i ett annat ljus, från ett annat håll. Så som jag borde sett på det från början, om det nu inte hade vart för den dimman jag levde i. Förnekelsen om att något någonsin skulle spela någon roll igen. Jag dog en smula då det hände, men någon hade sträckt fram sin hand i mitt mörker och ledde mig igenom allt. Men jag blev rädd, jag var för ledsen för att se att det fanns något slut på eländet. Så jag släppte. Jag släppte det förbannade taget och sprang åt motsatt håll. Lät mig tappas bort. Tappade bort den som jag borde hållt mig fast vid för glatta livet.
Så, nu sitter jag här. Jag har låtsats i flera år att det är okej, att det var ett oundvikligt slut mellan oss. Jag har försökt bearbeta det, men aldrig velat gå ner på djupet i det igen. För det gör så ont att veta vad man borde ha gjort. Hur man borde ha hanterat allt. Hur vi borde ha hanterat det. Jag var så dum. Så fruktansvärt dum. Det var du med. Men jag kan inte sluta hata mig själv för mig. För den jag är. För den jag var då det var vi. Nu kom allt det jag borde ha låtit mig själv känna då. Nu kommer all ånger, allt hat och förakt. Och all kärlek. Det är för mycket och jag klarar inte av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar