Men det känns ändå som vi är dom första och dom vackraste någonsin och jag skiter egentligen i allt annat.

Jag har svårt att lägga band på mig själv nu. Tankar löper fritt vilket gör att känslorna som jag har gömt och stoppat madrassen med exploderar. Även om jag mot förmodan skulle få för mig att säga något, vad skulle hända? Inget bra. Jag har aldrig yttrat ett ord om detta, inte ens till mig själv. Har fortfarande inte sagt det högt, så tekniskt sätt finns det ännu inte. Det att sätta så mycket på spel, för något man inte vet är bestående. Hur kunde jag göra det så tanklöst förut? Bara kasta tärningarna, livet ligger på bordet och du satsar på dubbel sex. Chansen att det lyckas är för liten, ändå är det kanske ruset jag var ute efter. Eller så levde jag för mycket för stunden att jag inte hade en ringaste tanke på konsekvenserna. Det var något man fick ta i efterhand.
Nu funderar jag på om det kanske är nyttigt för mig att leka lite med tanken. Men att fortfarande bara behålla allt i huvudet. Kanske kan jag då inse hur blekt det är, att det blir uttunnat med detsamma och att det inte var någon bottenlös pöl jag har hittat. Så har jag hela scenariot klart utspelat så slipper jag spela med något som faktiskt betyder något. Men. Det finns alltid ett men. I huvudet kan jag se till att det går precis som jag vill. Positivt. Ingen förlorar något. Hur kan jag då vara säker på att jag inte, omedvetet, intalar mig själv att det är så det kommer gå i verkligheten även? Ge mig lillfingret och jag vill ha hela handen.