OCH JAG VILL ALDRIG, ALDRIG TILLBAKA DIT IGEN. ALLA TROR ATT DEM VET, MEN INGEN VET EGENTLIGEN NÅGONTING.

Den värsta känslan måste ändå vara när allt fortfarande bara är i inledningsfasen. När det inte behöver vara mer än en lek som underhåller för stunden, men som likväl skulle kunna vara på blodigaste allvar. När man kommer på sig själv med att vänta på ett sms som inte dyka upp. Radiotystnad. Och besvikelsen. Frustrationen. Självföraktet när man kommer på sig själv med att bry sig mer än man kanske borde. För vad är väl en bal på slottet?
- Josefine.


Det är bara öser ner utanför fönstret och jag har tagit en paus från allt i den tomma tysta lägenheten. Det är det här med att jag imploderar mer än att jag exploderar. Dåligt säger många, men jag gör hellre det än visar folk vad det är som egentligen pågår, när det faktiskt inte spelar någon roll i slutändan ändå. Och om man bortser från allt det som jag har i huvudet just nu, så sitter jag fortfarande och undrar. Denna ständiga radiotystnad. Jag fattar inte. Varför är jag alltid den tjejen? Jag kommer alltid, alltid, hata att vara den tjejen. Den som man tar för givet, den som man kan leka med när lusten faller sig på. Den som egentligen bara duger tills någon bättre kommer. Kanske tar jag i nu, men känslan finns där, ständigt i bakgrunden. Att inte räcka till. Inte fullt ut. Och då är det oundvikligt att undslippa paniken som smyger sig på. Som igår. Men jag börjar hämta mig nu. Sakta men säkert. Det gör jag alltid, det behöver man aldrig oroa sig över.
Men det värsta är när man hittar till ett ställe där man tror att det inte kommer vara likadant. Där man faktiskt inte är den som kommer sekundärt jämt och ständigt. För då kommer käftsmällen så mycket hårdare när man inser att det är precis som alltid, precis som på alla andra ställen. Och det kommer antagligen aldrig ändras.